Det var naturligtvis Selma Lagerlöf

som gjorde att SVT:s distriktskontor i Karlstad under 1990-talet blev en stor producent av musikprogram i tv och gjorde en lång rad stora musikinspelningar. Och det med nästan enbart egen personal.

Karlstadskontoret blev en viktig leverantör av större musikproduktioner till tv-kanalerna, främst TV2 som under 1987–1996 helt producerades utanför Stockholm, ute i provinsen. I huvudkontoret kallades den för ”bonnakanalen”, ett epitet som hängde kvar långt efter att kanalstrukturen hade ändrats.

När Selma Lagerlöf fyllde 70 år 1928 hyllades hon på operan i Stockholm med I Cavalieri di Ekebù av den italienske tonsättaren Riccardo Zandonai, efter debutromanen Gösta Berlings saga. 

Jag hade diskuterat med Wermlands operas chef Ole Wiggo Bang om operan.

– Ja, kanske konsertant …, sa han tvekande.

När så Hasse Hiorth klev in på scenen som ny chef i Karlstad stämde jag träff med honom redan på hans första arbetsdag i ett halvskumt kontor på Klaraborg. Vad tyckte han om I Cavalieri? I operan är Göstas alla kvinnor hopslagna till en: Anna, med patron Sintram som fader. Kavaljererna är fortfarande tolv och sjunger käckt sitt Heisan, heisan på vägen upp till det gamla slottet Ekebù.

– Jodå, varför inte, den hade ju inte spelats i Sverige sedan Selmas hyllningsuppsättning på 20-talet.

När Hasse bestämt sig lyckades vi få SVT-ledningen att tycka det var en strålande idé att göra en så kallad transmission, en överföring från scenen till tv-mediet. Det blev då den dyraste produktionen i Karlstad dittills.

Från Wagneruppsättningarna en bild på den berömda Valkyriaritten. Foto:Mats Bäcker/Wermland Opera

Kavaljererna blev den första i en rad inspelningar på Karlstadoperan. Vi spelade också in Giordanos Andrea Cheniér, Verdis Maskeradbalen och Fidelio av Beethoven. Och senare också ett program om Värmlandsoperans världsunika uppsättning Nibelungens ring av Wagner, med fyra operor under en och samma vecka 2010.

Tenoren Lars Cleveman fick sitt stora genombrott i Kavaljererna och Andrea Cheniér. I en intervju i radions P2 berättade han att inte nog med att han fick visa upp sig i svåra huvudroller, dessutom hade han sådan tur att det sändes i tv.

De enda funktioner vi inte kunde bemanna med egen personal för produktionerna var musikskripta och ljussättare. Den förra måste kunna läsa partitur, den senare skulle omvandla scenljussättningen till ett ljus, som tv-kamerorna kunde ge rättvisa. Det krävdes både stort yrkeskunnande och pondus att få teaterns egen ljussättare att inse skillnaden på scen och bild. Den tv-anpassade ljussättningen såg inte likadan ut på scenen som i tv-monitorn.

När vi gjorde Fidelio kom regissören in i OB-bussen, såg bilden och konstaterade ”det var så jag ville haft det, men vi fick aldrig till det riktigt”.

Vi gjorde också åtta säsonger av Värmland Classic Festival med operaarior och orkester. Först från teaterns scen, sedan från CCC. Vi avböjde att spela in festivalen första året, för att festivalen skulle sätta sig och för att vi skulle finna en tittarvänlig form. Hur ska man göra ett 90 minuters sevärt program av en konsert där halva speltiden används för entréer, sortier, applåder och applådtack? Det var ett fasligt spring, kort sagt.

Med åren försvann tyvärr festivallekfullheten, artisterna blev alltmer stela och kontrollerade. Det som i början av många ditresta internationella solister bara setts som ”local television” hade visat sig vara riksmedia med bra sändningstider. Solisterna dömde allt oftare ut sina egna prestationer. 

Värmland Classic-festivalerna var stora produktioner, mångkamerainspelningar med minimal repetitionstid. Ibland kom artister och orkester bara någon timme före publikinsläpp, och repetitionerna fick ersättas med torra partiturgenomgångar. Lisbeth Fröding och jag turades sedan om med bildproduktionen.

Den här typen av produktioner ställde helt nya krav på oss. Inte minst på ljudtekniken. En stor del av SVT Karlstads produktioner var till vardags reportage med studiomellansnack eller enklare studioproduktioner. Nu skulle en scen med stor orkester, där några musiker dessutom hade egna solon, och artister som inte direkt stod stilla, mickas upp.

Men musikproduktionerna fick fina tider i tv-tablån, fullängdsoperorna gick ofta på helgdagsaftnar och Värmland Classic under trettondagshelgerna.

SVT:s studio i Karlstad var på 100 kvadratmeter. Stor som en fyrarummare, men mycket trång när vi skulle klämma in Västanå teaters jurta för att spela in Den blinda drottningen. Fast egentligen var det bara halva jurtan vi byggde upp i studion, kamerorna måste stå utanför för att kunna jobba. Sedan vände vi på spelet, så att alla publikbarn fick sitta i jurthalvan och spelet ske utanför och trängas med fotografer och studiokameror. Så skapade vi illusionen av att allt hände inuti den intima teaterjurtan.

Televisionen hade just uppfunnits när Selma fyllde 70, men nyheten hade knappast nått henne än. Däremot var hon ju en flitig leverantör av berättelser för filmen. 

I operalitteraturen finns fler Selma-verk: Herr Arnes penningar i några versioner, och Bortbytingen skriven direkt för Wermland opera och sedan bortglömd, för att nämna några.

Värmland Classic Festival upphörde med millennieskiftet och överföringarna från operascenen blev med tiden allt för kostsamma.

SVT i Karlstad gjorde en hel del program om och med svensk folkmusik, en genre som numera helt har försvunnit från public service. När jag vid ett tillfälle skulle föreläsa på Musikhögskolan i Stockholm om folkmusik och tv, satte jag samman en lista på allt jag gjort inom folkmusiken. Det blev nära sextio program och ett drygt trettiotal musikreportage för olika musikmagasin i SVT.

Det första var för övrigt med två unga värmländska spelmän, Mats Eden och Leif Stinnerbom. Det gick ju bra för dem sedan. Mats blev professor och ledamot av musikaliska akademin och Leif har gjort succé med Lagerlöfhistorier på sin berättarteater. Ständigt denna Selma …

Programproduktionen vid SVT i Karlstad lades ner 2008.

Text: JOHAN FORSSBLAD