Hur började mitt deltagande i Livslust? I slutet av maj 1990 ringde det på en arbetstelefon som jag hade hemma i Skived och hustrun Lena svarade:

– Det är Ulf Schenkmanis sade mannen, varvid lena frågade.- Är du sjuk? – Jag är inte sjuk! Jag skulle vilja tala med Anders i alla fall. Så var första kontakten och jag som då inte var hemma, ringde upp när jag kom hem och vi avtalade att träffas några dagar senare på SVT i Karlstad. Han ville då berätta om något som hade med sjukvård och hälsa att göra. 

Nytt TV-program

I veckan efteråt träffades vi, det var samtidigt som jag höll på att avsluta ett nästan tio år långa arbete på Vårdcentralen i Deje för att starta upp en mottagning på Läkarhuset i Karlstad. Ulf presenterade planerna på att göra ett ”publiknära hälsoprogram med positiv inriktning och utan att man talar i för mycket latinska termer.” Livslust tyckte han att programmet skulle kallas. Skulle jag kunna tänka mig att vara med på något sådant? Du får gärna fundera på detta och återkomma. Vill du vara med räcker det om jag får svar till hösten. Vill du INTE vara med vill jag ha svar i morgon! 

När jag åkte från mötet hade jag plötsligt massor av frågor. Varför funderade man över att just jag skulle vara med? Visserligen hade det ett eller två år tidigare varit ett reportage i NWT om mig där jag kallades för Dejes Dr Finley, som åkte runt i en liten orange Renault 4. Jag misstänker nog också förstås att en viss Lisbeth Fröding hade ett ord med det hela att göra. Själv hävdade Ulf att han frågat ett flertal doktorer och den som sade att han var friskast skulle få jobbet i programmet. Till saken hör att jag innan dess aldrig haft någon patient-läkar-relation med honom! Vidare hade jag funderingar över tidsåtgången med förberedelser, inspelningar o s v? Det var ju samtidigt som jag skulle öppna den nya mottagningen. Hur kommer det att bli att komma ut i offentligheten via TV-mediet? Hur drabbas familjen? Hur ses man i andra kollegers ögon?

Den sommaren var det fullt arbete med att få i ordning läkarmottagningen med målning och tapetsering. Nya mattor på golven, installation av ett datorsystem för att digitalisera journalsystemet, där var jag bland de första i länet att införa. Detta gjorde att tankarna på Livslust var mycket avlägsna under i princip hela sommaren 1990. Så kommer vi fram till månadsskiftet augusti-september och jag får träffa de övriga medarbetarna. Många var de, tyckte jag nog, men de visade sig att alla hade en uppgift för att om man så får säga ”produktionen skulle komma igång”! Där var ju redaktionen med Karin Lorenz ,”Dr” Sven Olsson och Kjerstin Liljemark, hela tekniska teamet, fotografer, ljudtekniker, ljussättare, snickare och bildproducenter och för att inte glömma sminket! 

Frågor och svar

Nu skulle det börja annonseras för det gällde att få in frågor till programmet. Det dröjde inte länge innan det strömmade in brev med de mest skiftande frågeställningar och så gjorde det in till sista programmet 12 år senare. Kjerstin var väl den som öppnade de flesta breven med lite hjälp av andra. Därefter fick Ulf dessa för vidare sortering. När första sorteringen var gjord var det min tur att tillsammans med Ulf ”gallra” vidare. Jag hade per post till bostaden, fått en kopia av den bunt som Ulf hade att gå igenom med mig. Eftersom inspelningen skulle göras på fredagar hade vi genomgången på telefon onsdag- eller torsdagskväll och valde ut ett antal frågor som skulle klaras av under den tid vi hade till förfogande. Inspelningen började med intro hur ”VI” dvs jag mådde innan det var dags för några frågor och svar under ett antal minuter. 

Sekundpassning

Därefter kom ett inslag som hade blivit inspelat tidigare där både Karin Lorenz och Ulf hade varit ute med inspelningsteamen. De var på besök hos olika sjukhus, inrättningar eller hade möte med många intressanta personer. Härefter dags för en omgång med frågor och svar igen, innan nästa inslag. Det kunde också vara ”inköpt ”från annat håll. På det här viset höll vi på, vill jag minnas, i 23 minuter. Vi hade ju Margareta Sourrander som höll reda på varje sekund med olika tecken för kvarvarande tid: Ett finger en minut. Ett halvt finger en halv minut. Slingrande tecken 10 sekunder kvar. Gick vi över tiden var det tecken för halshuggning som gällde! Hon och Ulf höll hela tiden reda på detta med hjälp av sändningsteamet. Gick vi över tiden sade alltid Ulf att det tar vi igen vid nästa omgång. Klart att man hade velat lägga ut texten lite mera men det gällde ju att dels tala så tittarna förstod vad som menades. 

Studiogäster

Till studion inbjöds också olika experter inom olika områden. En man som jag särskilt kommer ihåg var Jerzy Einhorn, då fortsatt verksam på Radiumhemmet i Stockholm. Han var nog den ende gästen som verkligen bemödade sig om att hälsa på alla! Ämnet Ulf och han skulle tala om var bland annat neddragningen av alla sjukhusplatser som i slutet av 1980-talet uppgick till ca 110 000 och sedan sjunkit till 55-60 000. Idag är det väl ännu lägre. Vi var ju nu i 90-talets första halva och jag fick ju ringa till kollegor runt om i landet för att få reda på vad som var aktuellt i nuet. Jag fick mycket stor hjälp av Kjerstin och Sven som jobbade fram olika uppgifter som vi behövde. När vi så kommer fram i slutet av nittiotalet började man så småningom hitta uppgifter på nätet vilket underlättade allt mera för oss. Ingen tvekan om att vi upparbetade ett nätverk, där alla tillfrågade mycket gärna svarade på frågor. Först var det lite segt i kontakten, när man nämnde att man var från Livslust var det lättare. Tveksamt om någon till en början hade sett på programmet. Det blev ännu lättare att få svar på frågorna om det blev tal på en eventuellt medverkan i studion! Då passade det alldeles utmärkt bra! 

Direktsändning med överraskning

Vi hade även några söndagar med direktsändning, där man kunde ringa till oss via en sluss där Kjerstin tog emot samtalen och efter viss granskning skickade samtalet vidare till mina två sköterskor Lotta och Margaretha, systrarna Halvarsson, som de kallades och de skickade i sin tur frågorna vidare in till studion. Jag minns speciellt två episoder: Det första handlade här om neurologiska sjukdomar och en panel med ett par experter var inkallade till studion. En man med Parkinson kom fram på telefon och efter lite trevande samtal med Ulf skulle han ställa sin fråga. Då blev det helt tyst i andra ändan av linjen, varvid Ulf väl ville komma igång och lite irriterad, hetsade han väl lite. Ulf upprepade om han var kvar i luren vilket han var. Jag bad Ulf vänta och avvakta lite. Personen i frågan hade kommit in i ett OFF-tillstånd där allt låste sig vilket kan ske med den här sjukdomen. Efter några sekunder var han med igen. Vad det så småningom blev för spörsmål minns jag inte. 

En annan gång hade vi direktsändning när det gällde diabetes. Vi hade talat om hur det såg ut nu med aktuella behandlingar och kom in på framtida möjligheter med transplantation av pancreasceller som producerar insulin från gris. Då vänder sig Ulf till mig och säger: Menar du Anders att jag skulle kunna få en transplantation av en bukspottkörtel från ett svin? Jaa, säger jag och inte skulle det bli någon frånstötning heller!! Ett visst muntert mummel blir det och Ulf säger efteråt att det är precis så du skall vara mot mig. Oftast brukar han säga att jag var för snäll mot honom i kommentarerna. 

Olika reaktioner kunde det bli efter nästa alla program. Vi talade en gång om lungsjukdomen KOL där jag nämnde att nästan alla som är rökare eller före detta rökare drabbas, 90-95%. Det blev flera ilskna som hörde av sig för de hade minsann aldrig varit rökare. Klart att de hörde till de få, cirka 5-10 procent som ändå drabbas. Vid ett annat tillfälle frågade Ulf mig vem jag ringer om jag exempelvis blir förkyld? Svarade: Ring till mamma!! Ja ha och vad säger hon då? Ta dig en whisky och gå och lägg dig svarade jag genast. Påföljd: Nykterhetsvänner från när och fjärran hörde förstås av sig och var säkert ilskna och besvikna över att man kunde säga något sådant. 

En gång när vi talade om livräddande insatser kom vi in på vad att göra om någon får något halsen och inte kan andas. Heimlisch manöver: Innebär att den drabbade böjer sig något framåt och den som skall hjälpa till står bakom. Detta visade vi där Ulf böjde sig framåt och jag tog bakom med armarna runt hans mage och trycker till. Eftersom det visades i bild från sidan kunde man nästan tro att vi höll på med något annat! 

TV-doktorn blev kändis

I första halvan av 90-talet var Husläkarreformen på väg att införas. Det innebar att alla medborgare skulle lista sig hos en läkare. Det var meningen att varje läkare skulle ha ca 1 500-2 000 patienter på sin lista. Jag såg klart och tydligt genomslagseffekten som TV har. Jag blev som man säger ”överlistad” tre om inte fyra gånger. Nu blev det ju inget i förlängning av med detta de närmaste åren vilket för min del var alltför väl. Det var väl klart  att man var lite igenkänd, vilket inte vid något tillfälle var obehagligt. För inte så länge sedan hör min hustru att det tisslas och tasslas kring TV-doktorn av ett äldre par jag just passerat. Vid något tillfälle ville man göra ett ”Hemma-hos-reportage” från någon veckotidning. Mina barn skulle förstås vara med tyckte man, vilket barnen inte tyckte! Så blev det i alla fall, men oj vad de skämdes efteråt. Det gick dock snart över! 

Kan berätta om en gång när vi var på ett evenemang om 200-300 personer, där Lena blev uppkallad på en scen och blev intervjuad. – Nå hur är det att vara gift med en man som man ser på TV ganska ofta? Svar: Var och en får skämmas för sig! Stort jubel i salongen. Lena var ju ganska ofta chaufför för att köra till Karlstad från Skived för att ge mig en glömd kavaj, skor, slips eller annat som behövdes vid inspelningen. Sturskt kom jag till genomgången av inspelningen och sade att ”programsidan är klar”! Där sade oftast någon ur teamet: Och när kommer Lena med något du har glömt? Oftast dröjde det inte länge. En spinn-off effekt som jag hade var vad man kan kalla min egen efterutbildning, eftersom jag var tvungen att uppgradera mina kunskaper inför svaren på många frågor då vi vet att många har läst något om senaste nytt inom olika medicinska eller hälsoområden. 

Tiden går

Det har varit väldig trevligt att träffa så många nya människor som alla var synnerligen professionella! Alla var kugge i ett stort maskineri inom sina respektive områden, vilket jag gått miste om ifall jag inte kommit med. Vid årsskiftet senast skrev Sven till mig och påminde om att nu var det tjugo år sedan sista programmet spelades i och sedan sändes! Tiden går!

Text Anders Halvarsson