1987 var ett omvälvande år för SVT, inte minst för distriktskontoren. Från att ha varit små produktionsställen i provinsen fick de nu ansvar för en hel kanal med fullt och varierat utbud. I Stockholm döptes TV2 snabbt till ”bonnakanalen”, ett öknamn som blev förvånansvärt långlivat.
Men det var väl så vi hade betraktats genom åren – som bönder. Vi möttes ofta av en överlägsen attityd från stockholmskollegorna.
Ett exempel på hur synen på oss var är när vi delade slot i programtablån med ”Dokument Utifrån”. De hade tre veckor, vi den fjärde. I ett av våra program tog vi upp en kommande klimatkris och konstaterade att nu måste isbjörnarna lära sig att trampa vatten, eftersom den ökande temperaturen skulle få polarisarna att smälta och havsytan att stiga. ”Dokument Utifråns” programledare avslutade med att nästa vecka skulle något naturprogram tränga ut dem ur tablån. Idag finns knappast ett enda nyhetsprogram som inte tar upp klimatkrisen. Men 1990 var det bara Miljöredaktionen i Karlstad, som ägnade denna utveckling en tanke.
Miljöbilder – aldrig fällda
1987 fick SVT i Karlstad ansvar för ett väl inarbetat miljöprogram ”Miljöbilder”. Det betydde att vi i Karlstad plötsligt skulle producera kontroversiella program och att vi fick omfattande kontakter med fria filmare. I båda fallen ovant och inte alltid populärt inom och utom huset. I paketet ingick också den kände miljöjournalisten Bo Landin, vars bolag Scandinature stod för en hel del av filmerna i ”Miljöbilder”.
Jag blev snart medveten om att jag skulle ta hand om en redaktion med grundmurat dåligt rykte i korridorerna i TV-huset i Stockholm: Inköpsavdelningen, sändningsledningen, översättningen, centraltekniken etc. Dessutom levde de flesta av de frilansfilmare, som arbetade åt Miljöredaktionen, i tron att sändningsdagen också var dead-line. För mig blev det många besök på de olika avdelningarna i Stockholm och tårta till översättarna varje jul för att förbättra relationerna.
Många program i serien Miljöbilder anmäldes till granskningsnämnden. Roland Hjelte på TV2:s programsekretariat var ett stort stöd. Han hade en gång gjort en film om arbetsförhållandena vid svensk gruvbrytning i Liberia: ”Svart vecka i Nimba”. Det är ett av de mest omdebatterade programmen i svensk TV någonsin. Våra miljöprogram var mer blygsamma, men Roland stod alltid på vår sida och vi blev aldrig fällda.
Vargen – en film av Egon Johnsson
Vi hade teman som klorblekning av papper, utfiskning av haven, norsk säljakt, förändringar i klimatet, positiva lösningar på miljöproblem, energifrågor etc. För att inte tala om den där gången programmet handlade om vargar. Fotografen Egon Johnsson hade gjort en film om vargen i Värmland, en 50 minuter lång film om en varg, som aldrig visade sig vid liv. I stället fick vi se en djupfryst trafikdödad varg plockas upp ur Naturhistoriska riksmuseets frysbox. Det fanns naturligtvis ”Top and Tail” för programmet också. Först i programmet visade jag exakt var i Kils tätort vargen hade passerat på sin vandring och sedan efter filmen satt jag vid en kaffebrasa på berget bakom Finnfallets slalombacke och intervjuade
Naturvårdsverkets rovdjursexpert Anders Bjärvall. Han blev senare känd för att han en gång på ett möte i Sysslebäcks Folkets hus hävdat att enda sättet för vargen att etablera sig i Värmlands fauna var om den inplanterades. När vargen sedan bosatte sig här, togs det som intäkt för att Bjärvall och hans myndighet stått för inplanteringen. Då kunde jag knappast ana att jag bara ett kvartssekel senare själv skulle få vara med om en vargjakt i syfte att minska på den värmländska vargstammen. Kort sagt: det som skilde våra program från naturredaktionens i Sundsvall var att i Karlstadsproduktionerna överlevde inte djuren, i Sundsvall parade de sig.
Vann flera priser
Jag försökte efterhand alltmer styra in miljöprogrammet mot konsumentfrågor. De ämnen vi hade tog upp var väl storskaliga och kunde inte påverkas av gemene man. För TV-publiken var det viktigt att få veta hur man skulle agera i det egna hushållet och det egna sättet att leva. En reporter rekryterades och vi knöt nära kontakt med miljöredaktioner i andra länder, särskilt vid Danmarks radio i Århus. I EBUs expertgrupp för miljöfrågor möttes vi till min förvåning av stor aktning och respekt. Miljöredaktionen i Karlstad vann flera internationella priser, inte minst det prestigefyllda Prix Italia och Ekofilm i Ostrawa i Tjeckien. Jag fick ta emot en 15-kilos bronstrofé inför ögonen på Gina Lolobrigida och prins Albert av Monaco på en teaterscen i Perugia. Miljöredaktionen vid SVT i Karlstad hade blivit en röst i Europas TV-värld.
Efter sex år och närmare hundra program kände jag att vi fastnat i samma programvinklar, det blev liksom rundgång. Jag lämnade miljöredaktionen och Gunnar Vagerstam fortsatte med det ännu mer konsumentinriktade ”E-fekt”.
Text: Johan Forssblad