Den här texten är hämtad ur en broschyr som P4 Radio Värmland delade ut till hushållen i länet 1994, ett år efter sammanslagningen till det nya Sveriges Radio och där Konrad Larsson själv berättar om ett av sina finaste reporterminnen:

Elström, telefon och väg, nej gubevare mej för tåcke sattyg! Med emfas förklarar Rut att hon klarar sig förbannat bra utan sådana moderniteter.

Första gången jag letar mig fram till hennes torpstuga ett par kilometer från stora landsvägen, får jag gå längs en slingrande stig.

Rut är inte det minsta misstänksam mot mig. Kanske beror det på att hon betraktar mig som en bekant genom radion. Annars får jag lova både dyrt och heligt att inte avslöja var hennes stuga är belägen.

-Dä stryker så förbannat möcke jävla bus ikring på vägera, säger Rut, som bara vill ha besök av sådana hon känner.

-Ja, hit kom ja på 24 (1924) när ja var nie år. Mä mamma min. Hon skötte om di gamle se. Och kröttera. Ja allt fick ho ta hann om när di inte orke mä sej mer…

Sedan har Rut efter att första Wilhelm och hans fru dött och sedan mamman blivit ensam kvar. Medan den ena uthusbyggnaden efter den andra börjat luta, taken brakat in och slutligen bara några stockar i en hög avslöjar var den stått. Nu är vedboden och boningshuset med koven eller köket kvar någorlunda intakt. I stugromme, som hon säger, vågar hon sig inte in.

-För si kattene kan ränne iväg opp på viin nu senna innertaket i de romme mä har gett sej.

Här och där bland de grova granarna bakom stugan har Rut dekorerat och pyntat marken med mossa. I olika fasetteringar lyser ett mönster, Björnmossa, vitmossa, lav och platta stenar. Ett mark-konstverk. Ytorna intill är städade med minutiös omsorg, inte en kotte, inte en kvist. Man får känslan av att stiga in i ett skogens tempel.

-Å här, här bruker skrea dra i siste vecka i juli. Rut visar hur myllret av svarta larver bildar band en viss kort tid under sommaren och korsar den putsade gångstigen. Skrea är välbekant för Rut, liksom spåkärringa, dvs nattskärran, eller den tama älgen. Han som kom fram å slicka på fönsterkarmen och åt av bockerammen, dvs rallarrosorna, som växte och växer utanför stugan.

-Å råbocken brukte ja kveste lövkärv åt, de tyckten om. Åsså ett par tre blinntiter å iblann e talgtite, di bruker ja mate. Å så är det nåra skriker ja mater, för di tycker ja en ska omhulde, för dä ä naturens skötebarn dä. Di tycker ja är så hatadä ä ingen som unner e skrike nån mat. Småfugglene är det så noga mä te mate men då vill folk gärne skrämme bort skrikene…

-Åsså har ja nån ekorre. Han liknere havvergryn å margarin.

Fryser du nån gång?

-Nej, ja ä i ressla så pass å höller på. Fast när ja va ute inna här å skulle få ikull denna grana te ved, så hannm dä slockne i ommen. Det gick inte så fort som je trodde de gnage ikull denna stöbben. Ja gnager runtom ikring som en bäver, när ja fäller…

Konrad Larsson