Hon började som sekreterare på Sveriges Radios distriktskontor i Karlstad redan 1963. Lisbeth Fröding blev med tiden bildproducent och på 1980-talet också ansvarig producent för gudstjänster och helgmålsböner. Det blev många kyrkobesök under åren och när hon summerar sina produktioner i stiftet blir det ett imponerande antal sändningstimmar. Här berättar Lisbeth Fröding om sina erfarenheter.
1986 blev jag inbjuden till möte med gruppen av religionsproducenter. Där möttes jag av de mest generösa människor jag mött. Gruppen träffades en eller två gånger per år. Allt från innehåll, personligheter, dramaturgi till bildval diskuterades. Vi fördelade också produktionerna av gudstjänster och helgmålsböner under det kommande året. Jag fick i uppdrag att producera minst två gudstjänster och fem helgmålsböner varje år.
Under de kommande åren blev sammanlagt runt 25 gudstjänster och ett 40-tal helgmålsböner. Dessutom producerade vi i Karlstad en del samtalsprogram bl a i Biskopsgården.
Placera kameror rätt
I religionsgruppen fick jag lära mig mycket om symboler och uttryckssätt i kyrkorummet. För det första måste vi se oss som gäster i kyrkan. Vår uppgift är att visa gudstjänstlivet i respektive församling.
Hur TV-kamerorna placeras är mycket viktigt. T ex ställs inte en kamera vid altaret för att ta bilder mot församlingen. Man bör känna till de symboler som finns i kyrkan för att få relevanta illustrationer till texterna. Blommor och levande ljus fungerar dock alltid bra.
Valde kyrkor diskret
Genom goda kontakter med vårt stift fick jag tips på lämpliga församlingar att producera gudstjänster och helgmålsböner från. Jag besökte många olika församlingar, både frikyrkor och Svenska Kyrkan. Jag kunde vara helt anonym eftersom ingen kände igen mig, jag har alltid funnits i bakgrunden. På vägen hem funderade jag alltid på vad jag mindes av predikan och stämningen i kyrkan. Jag minns fortfarande en predikan där prästen använde en rejäl trädgren som symbol. Det blev senare en fin innehållsrik sändning från just den kyrkan.
Förberedelserna viktiga
När väl beslutet om sändning eller inspelning från en kyrka gjorts måste platsen noga rekognoseras med tekniken. Finns det tillräckligt med el, hur placeras kamerorna, ljud- och ljussättning, utrymme för smink och inte minst viktigt – finns det möjlighet för teamet att äta och fika? Dessutom kanske vi måste övernatta eftersom riggningen och repetitionerna för en gudstjänst sker dagen före sändningen. Ett körschema upprättas för sändningen där alla psalmer, bibelläsning, körsånger och liturgin skrivs in. Jag måste alltid ha predikan i förväg för genomläsning, det kan finnas bra symboler i kyrkan att visa, men också att ha koll på tiden för predikan. Det har faktiskt hänt mig vid några tillfällen att predikan blivit för kort och då finns inga större möjligheter till förlängning i direktsändning. Vid ett tillfälle insåg jag att predikan var alldeles för kort och bad prästen om en förlängning. Tillägget skrevs under natten före sändningen.
Stora religiösa högtider
Med åren blev vi i Karlstad en mycket sammansvetsad grupp. Vi lånade alltid OB-buss, men kunde så småningom bemanna produktionerna med egen personal. När ”brödbilen” kom till kunde vi klara mindre produktioner i den. Vi har sänt alla stora religiösa högtider, till exempel Julottan och hela Påsken från Karlstads Domkyrka. När vi samlades i Domkyrkan vid 5-tiden på juldagsmorgonen var det 19 grader kallt ute. Repetitionerna för de tre gudstjänsterna under påskhelgen inleddes på Skärtorsdagen och jag själv var febrig med halsfluss. En Pingsthelg sändes från Ny kyrka, där kyrkrodd inledde gudstjänsten. Första Advent-sändningen från Brunskogs kyrka blev ett mycket vackert och fint minne.
Helgmålsbönen, som sänts mer än 50 år i SVT betyder mycket för många tittare. För mig var det som att skicka ett vykort från hembygden eller platser man har minnen från, vackert förpackat med bilder och text som ger en stunds kontemplation.