I början av 1989 sändes det första av två program med huvudtiteln I Pauli fotspår. Det följdes av ytterligare ett 1993 som hade Moses tid i Egypten som tema. Johan Forssblad var producent för programmen och han hade kyrklig expertis med i programmen – biskopen i Karlstad Bengt Wadensjö och en grupp präster från stiftet.

Anders Carlsson var fotograf, Jan Andersson ljudtekniker, Lasse Bergström och Erling Jansson stod för redigeringen och Jan Bäckman för ljudbearbetningen. Ett program spelades in i Syrien, Turkiet och Vatikanstaten/Rom, det andra i Egypten.

Här berättar Johan Forssblad om produktionen.

Om miljöprogrammen innebar att vi nu började producera kontroversiella program, innebar I Paulus fotspår och om Moses som projektledare att vi började resa i områden som krävde extra mycket kontakter med lokala myndigheter och polismedverkan. Det var långa möten på ambassader och polisstationer med ständiga frågor om varför vi ville filma just i områden med militär närvaro och känsliga installationer. Vi försågs med polisöverrockar vars uppdrag inte alltid var tydliga. Dessa herrar var inga charmtroll.

Ständigt övervakade

Men ibland kunde jag ändå få ett visst övertag. Efter några timmar på informationsministeriet i Damaskus behövde vi ordna fotolegitimation. Ljudtekniker Janne Andersson och fotograf Anders Carlsson fick besöka en lokal fotoateljé. Jag stod utanför på gatan med vår övervakare. Plötsligt grinade han till av smärta. Kunde jag möjligen veta vad det var för fel på honom och om det var farligt? Polisen slet upp skjortan där vi stod på en trottoar i centrala Damaskus och blottade buken. Han visade sig ha ett ganska stort bråck i navelhöjd. -Gör det ont när du går i trappor? frågade jag och rådde honom att söka läkare.

-Det kommer att bli värre.

Sedan började vi jobba med ett övervak som inte sa så mycket utan mest höll sig för sig själv. Utom när vi besökte den där platsen utanför Damaskus där Saulus enligt traditionen ska mött den återuppståndne Jesus. 

– Ni får inte filma här. Militärerna får inte synas.

Inga argument bet om att det här liksom var programmets centralpunkt. Vi fick nöja oss med en bildvinkel utan militärer i synfältet som i alla fall nästan visade var förföljaren Saulus blev till anhängaren Paulus och tog Judas plats som apostel.

Under resan drack vi kaffe hos Zaccha, patriark av Antiokia och den östra världen och fick träffa hans motsvarighet i den grekisk-ortodoxa kyrkan, en restrött och butter patriark Chrysostomos i Istanbul. 

Kardinaler i maktkamp

I Rom fick vi nöja oss med två kardinaler och en monsignor Riva. Egentligen skulle det bara vara en kKardinalerardinal Willebrands, den andre kardinalen skickade först in en underhuggare, men ångrade sig. Maktkampen i Vatikanen fick honom att inse att han inte fick missa ett TV-framträdande. Eftersom Vatikanbesöket drog ut på tiden fick vi p-böter även om vår guide, kyrkoherden padre Giovanni gjorde sitt bästa att annulera böterna genom att göra konfetti av p-lappen.

Natoofficer i Istanbul

Vi följde i Paulus fotspår i Damaskus, Antiokia, Myra, Efesos, Istanbul och Rom. Som lokal guide i Turkiet hade vi en pensionerad överste. Han hade varit turkisk förbindelseofficer vid Nato och hade svårt att skilja på de engelska orden för vänster och höger och var understundom mycket förvånad över vilka platser vi ville besöka i hans hemland. ”Here I have never been. I will never come here again. I will take a photo.” 

Moskén i Istanbul hade en förfärligt sprucken ljudanläggning. Vi fick göra om böneutropet inne i moskén. Imanen tyckte han redan hade gjort ett lyckat framträdande och var tveksam till att bissera. Men i utbyte mot att få vara med i eftertexterna gav han efter. Det är det enda program jag gjort med personalcredit för producent, fotograf, ljudtekniker, redigerare och böneutropare. 

Guldkalven på Sörmon

Nästa resa i biskopens fotspår gick till Egypten och Moses värld. Vi filmade i vassen, i sandrevlarna där Moses ledde israeliterna torrskodda medan förföljarna drunknade och uppe i Sinai där Moses fick sina stentavlor. Dansen kring guldkalven spelades in en kväll i grustaget på Sörmon utanför Karlstad.

Buffelbilder förbjudna

När det gäller överrocken från polisen, var han även i Egypten lågmäld och ganska ointresserad utom den där gången i Nildeltat då vi tog bilder av en buffel som med bindel för ögonen gick runt runt och pumpade upp vatten från floden till fälten. Strax intill höll några kvinnor på att under rop och skratt skölja tvätt stående i vatten till midjan.

Det var en scen som knappast hade ändrats sedan faraonsk tid. Då ingrep polisen och förbjöd inspelning. Som skäl angav han att floden hyste birharzia, en rälig organism, och därför var det enligt lag förbjudet att bada. Vi fick absolut inte filma brottslig verksamhet.

En tredje resa var på gång. Biskopen Bengt Wadensjö och jag hade börjat göra research. Taht-i- Suleiman i Norra Iran pekas ut som platsen för bibelns paradis. Men vi kom aldrig dit. Kunskapens frukt väntar än.

Text: Johan Forsblad