Dag Nordmark Karlstads Universitet

Svensk radiohistoria tar vanligen sin början 1925, det år då AB Radiotjänst inledde sina reguljära sändningar från Stockholm och snart kom att dominera etern. Förhållandet illustrerar ett välkänt faktum, nämligen att det är segrarna som skriver historien och att den heller inte denna gång ger hela sanningen. Mycket hade faktiskt hänt innan Radiotjänst tog kommandot och mycket av det hände i landsorten. Som vi skall se bildades privata radioklubbar i Karlstad, Kristine­ hamn, Säffle, Filipstad med flera värmländska tätorter vid 1920-ta­ lets mitt. Deras glansperiod blev inte lång med det gör dem inte mindre intressanta. Dragkampen mellan centrum och periferi gör sig påmind på många olika områden. Mediahistorien är ett.

”Radio” kan betyda olika saker. I begynnelsen var den en teknik för trådlös kommunikation, ett nytt sätt att sända meddelanden från en punkt till en annan, och därför av stort intresse för bl.a. militären och sjöfarten. Radion var som telefon och telegraf fast utan trådar och kunde följaktligen på engelska gå under namnet ”the wireless”. Tanken att radiotekniken kunde utvecklas till ett socialt kommunikationsmedel, där någon inte sände till en utan till många mottagare, till en publik, är av senare datum. Det mångdimensionella projekt som utvecklade kommunikationstekniken radio till det massmedium som kom att kallas broadcasting, Rundfunk, kringkasting, rund­ radio m.m. inleddes vid 1900-talets början, hejdades av första världs­ kriget men tog på nytt fart efter fredsslutet. Teknikintresserade amatörer, som opererade på egen hand eller var organiserade i radio­ klubbar, spelade som vi skall se en framträdande roll i denna pro­cess.

De enskilda och privata initiativen föregick alltså tillkomsten av nationella programbolag eller andra slag av ”networks”. I det mediala föregångslandet USA fanns redan mer än etthundra radioklubbar med skiftande verksamhetsformer innan stationen KDKA i Pittsburgh genomförde sin premiärsändning 1920.1 Situationen var likartad i England, där den privata radioverksamheten hade betydande om­ fattning då British Broadcasting Corporation (BBC) inledde sin verk­ samhet 1922 vilken kom att få förebildlig betydelse i många andra europeiska länder, däribland Sverige. Hit nådde ”radioflugan” vid 1920-talets början och fick näring bl.a. av tekniska handböcker, korrespondenskurser och specialtidskrifter som Radioamatören, Radio-Kultur, Radio mJI.²

Med radion öppnades ett nytt fönster mot världen även om den på sina håll avfärdades som en teknisk leksak och ännu en från USA importerad modenyck. Mer klarsynta bedömare såg mediet som ett viktigt element i en accelererande ,moderniseringsprocess och ett verktyg som skulle kunna förändra världen. Radion väckte många förhoppningar, inte minst som kulturförmedlare och folkbildnings­ instrument. Den kunde föra jordens folk närmare varandra och öka den internationella förståelsen. Den kunde bidra till det inhemska folkhemsbygget, stärka den nationella identiteten och kanske också ge röst åt regionala särarter.

Tekniken för radiomottagning var förhållandevis enkel och för ändamålet tjänliga apparater kunde byggas av händiga amatörer. Att sända radio krävde större men, som vi skall se, överkomliga tekniska och ekonomiska resurser. När den allra första svenska radio­ sändningen ägde rum är inte helt lätt att avgöra och delvis en definitionsfråga. En av de första ägde i alla händelser rum i Norrbot­ ten 1921 då Luleå firade sitt 300-årsjubileum. Invigningen förrätta­ des av konung Gustaf V som hälsades välkommen till staden med en sändning från den militärt ägda stationen Boden Radio, sedermera basen för den livaktiga Bodens radioklubb. År 1922 påbörjades försökssändningar i Stockholm med Telegrafstyrelsen och Svenska Radiobolaget som huvudmän. Bland medarrangörerna och :finansiärerna fanns bl.a. LM Ericsson, Asea, Stockholms-Tidningen, Svenska Dagbladet och Nordiska kompaniet. Göteborgs kustradio började regelbundna sändningar 1923 och fick en efterföljare i Göteborgs radioklubb som sände regelbundet tre gånger per vecka.

Radioklubbarna i Sverige

Innan radion blev en nationell institution var den alltså bland annat en hobby, odlad främst av teknikintresserade män, många av dem anslutna till ett växande antal radioklubbar. I deras medlemsmatriklar är det gott om ingenjörer men man finner också åtskilliga militärer, läroverkslärare, jurister och köpmän. Medelklassen och överklassen dominerar – att syssla med radio krävde tid, pengar och ett visst mått av bildning. De lokalt verksamma klubbarna organiserade sig 1922 i Svenska radioklubben som räknade omkring 1 200 medlem­ mar. Den omorganiserades och bytte 1925 namn till Svenska Radioklubbarnas Förbund som då samlade ca 2 500 medlemmar i mer än trettio klubbar. En av de många nya facktidskrifterna, Radio. Tidskrift för radio och grammofon, berättar 1924 att radioklubbar bil­ dats i Göteborg, Härnösand, Jönköping, Lycksele, Gävle, Härnösand, Norrköping och Uppsala samt att de snart skulle få sällskap av Arvika, Falun, Kalmar, Karlsborg och Kil-.3 De lokala organisationerna hade olika karaktär och skiftande målsättningar. Några bildades genom att intresserade personer inhandlade en mottagare för gemensam lyssning. Andra prioriterade upplysningsverksamhet som skulle höja intresset för och öka kunskapen om den nya tekniken. Ännu ett an­ tal nöjde sig inte med att lyssna och propagera. De ville också höras, alltså producera program i egen regi, och satsade därför tid och pengar på att etablera egna sändare. 1925 hade ca femton klubbar sådana anläggningar och ytterligare ett halvdussin tillkom under det följande året.4 Sändningsrätten var dock inte given. Enligt en lag från 1907 hade presumtiva radioröster att vända sig till Telegrafstyrelsen som efter prövning överlämnade ärendet till regeringen för beslut. Den första station i landsorten som fick sändningstillstånd var Fal­ uns radioklubb, bildad 1924, som under sitt första verksamhetsår sände drygt 200 timmar gudstjänster, föredrag och underhållnings­ program, delvis : finansierade med reklamintäkter. Lokal programverk­ samhet förekom 1925 också i Jönköping, Linköping, Norrköping, Eskilstuna, Gävle, Örebro, Karlstad, Kristinehamn, Säffle, Kalmar, Karlskrona, Trollhättan, Varberg och Umeå. 1926 fanns 22 privata eller föreningsdrivna stationer med till tillsammans ca 85 000 licens­ betalare inom sina spridningsområden, vilket innebar att drygt en fjärdel av landets radiolyssnare nåddes av privata stationer.5

Teknikens makt

Radiotjänsts inställning till de privata radioklubbarna var kluven. Å ena sidan ville man – liksom Telegrafstyrelsen – ha kontroll över den nationella rundradioverksamheten, å den andra talade vissa omständigheter för en välvillig hållning. Uppbyggnaden av det stat­ liga sändarnätet var kostsam och det hade vid den officiella starten 1925 mycket begränsad kapacitet med sina totalt tre sändare i Stockholm, Göteborg och Malmö. Även om ytterligare två, i Sundsvall och Boden, invigdes senare under året så var täckningen fortfarande bristfällig. Något ”riksprogram” existerade ännu inte. Radiotjänsts sändningar nådde tvärtom bara en mycket begränsad del av befolkningen och de som överhuvud hörde något gav ofta uttryck för sitt missnöje med ljudkvaliteten. Här kunde de privatägda sändarna komma till nytta och utnyttjas som s.k. relästationer, vilka tog emot Radiotjänsts programutbud via telefonledning och sände det vidare i etern. Hur många radiolyssnare, och därmed förhoppningsvis också licensbetalare, den privata stationen kunde nå hade avgörande betydelse för beslut om sändningstillstånd; 1 500 licenser inom respektive spridningsområde gällde normalt som undre gräns. Ett annat skäl att hålla radioklubbarna i landsorten under armarna var Radiotjänsts svårigheter att på egen hand fylla den i avtalet med sta­ ten stipulerade sändningstiden. Under några år bedömdes de privata stationernas verksamhet vara så viktig att de erhöll ett visst ekonomiskt stöd. Två kronor av varje licens från stationens mottagnings­ område tillföll den lokala radioklubben.6

Även telefonnätet hade sina begränsningar och det kostade givet­vis pengar att hålla en sändare i drift. De radioklubbar som fungerade som relästationer sände under de första åren bara delar av Radiotjänsts utbud, någon eller några kvällar per vecka och inte nödvändigtvis hela kvällsprogrammet. Omfattningen och inriktningen kunde alltså diskuteras. I ett brev hösten 1925 förklarade sålunda Karlstads Radioklubb, en organisation till vilken vi snart skall åter­ komma, att man i regel önskade återutsända högmässan varannan söndag, inte lördagsprogrammet, men gärna opera en gång per vecka, en engelsk språkkurs samt föreläsningar särskilt om resor, forskning och upptäckter. Man ville inte ha jazzmusik men däremot traditionell orkestermusik, visprogram och någon gång dragspel.

Nationell Stockholmsradio

Radiotjänsts instämning till den lokala och regionala programverk­ samheten var alltså inledningsvis kluven men blev snart entydigt negativ.1924 hade Gustaf Reuterswärd, programbolagets förste verkställande direktör, gett prov på stor välvilja och förutskickat att tre kvällar per vecka skulle stå till landsortsstationernas förfogade.11 Reuterswärd menade dock samtidigt att Stockholmsprogrammet skulle vara normgivande för de lokala programmen och att all administration skulle samlas i Stockholm. De privata stationerna i lands­ orten borde ledas av deltidsanställda programombud, underställda Radiotjänst. Reuterswärd såg också poängen med att lyssnarna gavs ett visst inflytande över programverksamheten, vilket kunde ske genom lokalt organiserade programkommitteer. Därmed kunde en del av kritiken tystas, menade han, och befarade – inte utan skäl- att

allmänheten i landsorten ”kommer att ha benägenhet att inbilla sig vara på något sätt tillbakasatta för Stockholm.”12 Reuterswärds organisationsförslag gav alltså Radiotjänst möjligheter att styra och kontrollera de lokala radiobolagen via deras av Radiotjänst anställda programchefer samtidigt som det tillerkände programkommitteerna ett visst inflytande över verksamheten. Reuterswärds modell kan se ut som ett kompromissförslag men innebar de facto att ett grundläggande beslut i centralistisk riktning var fattat.

På samma linje men med större kraft gick Julius Rabe som 1927 tillträdde den nyinrättade tjänsten som riksprogramchef.13 Radion framställdes nu än mer emfatiskt som en nationell angelägenhet, vilket- något paradoxalt- i praktiken innebar att den skulle styras från och domineras av Stockholm. Rabe menade att landsorten kunde ägna sig åt att göra ”bygdeprogram” och överlåta det mer kvalificerade och konstnärliga utbudet åt andra krafter. I en historik av se­ nare datum yttrar han sig tämligen nedsättande om de lokala klubbarnas ”amatörprogram” och gör gällande att de dominerades av ”merkantila bofinkar”.14 Rabe betonade kvalitetsaspekterna och att det var radions uppgift att sprida de större städernas kulturliv till dem som inte kunde ta del av dem på annat sätt. Radion borde också verka språkligt normerande; dialekter skulle hållas borta från pro­ gramverksamheten, möjligen med undantag för tydligt annonserade ”bygdeprogram” och uppläsningar på folkmål. Storstadsdominansen var en oundviklig följd av kraven på programkvaliteten, menade Rabe: ”Hur mycket god underhållning och goda föredrag och hur goda prestationer, som kunna utföras på olika platser i landet, så är det ändå de största förutsättningarna för Stockholm, Göteborg och Malmö att komma med det bästa i riksprogrammet.”

Landsortsstationerna hade fortfarande möjlighet att lämna bidrag till riksprogrammet men i och med att kvalitetskraven skruvades upp kunde radioledningen enkelt avvisa program eller programförslag med argumentet att de kunde göras bättre och billigare i Stockholm. De nya påbuden väckte upprörda reaktioner där Radiotjänst beskrevs som en ”kontrollstyrelse”. Protesterna förklingade dock ohörda och färdriktningen angavs ännu en gång av radiochefen Carl-Anders Dymling som 1929 förklarade att ”centralisation [är] den ledande principen för Radiotjänsts arbete [- – -] En decentraliserad förvaltning innebar ej blott ett slöseri med ekonomiska värden utan därjämte ett slöseri med programmöjligheter.”15

Åtgärderna ökade spänningarna mellan huvudstad och landsort och framkallade protester från olika håll. Missnöjet var utbrett och radion fick både sin ”Norrlandsfråga” och sitt ”Dalauppror”.16 Konflikten kom till tydligt uttryck på en ombudskonferens i 1928 där landsortens representanter reste krav på större utrymme för lokal eller regional programverksamhet. Inte heller i de större landsorts­ städerna accepterade man stillatigande Radiotjänsts allt mer markerade centralistiska hållning. Göteborgs programkommitte betonade sålunda att ”rundradion icke bör bli ett medel för det kulturella livets ytterligare centraliseringen till huvudstaden”.17 Stadens radio­ entusiaster hade skäl att vara missnöjda eftersom dess filialstation sällan nådde ut på riksnätet. 1925 producerade Göteborg drygt 500 programtimmar varav knappt 50 gick ut över hela landet. Villkoren var likartade för de andra statliga filialerna och de fick fortsätta att arbeta i motvind: år 1930 svarade de då fem statliga filialerna för blyg­ samma ca 400 av totalt närmare 3 000 timmars riksprogram. Det var ändå långt mer än det som kom från det dryga tjugotalet privata stationerna vilka samma år tillsammans nådde upp till ca 200 timmar, alltså genomsnittligt mindre än 10 timmar per sändare. I toppen på listan låg Jönköping, Uppsala och Falun, i botten Kiruna, Varberg och Kristinehamn; den senare svarade för totalt tjugosju minuter. Man kan notera att Bertil Österberg, representant för Karlstads radio­ klubb, 1928 föreslog regionala sändningar producerade gemensamt av stationerna i Värmland. Radiotjänsts ledning undvek att ta upp frågan till diskussion.18

Den för de regionala krafterna negativa utvecklingen kan också förklaras med hänvisning till förändringar i det regelverk som styrde radioverksamheten. 1927 beslöt Radiotjänsts styrelse att ersättning fortsättningsvis enbart skulle utgå för den programverksamhet som kom rikssändningarna till del och alltså inte som tidigare grundas på antalet licenser. Privatstationerna fick alltså finansiera sina lokal­ sändningar på egen hand vilket för många blev en övermäktig börda. På sikt innebar det att stationerna blev ekonomiskt beroende av Ra­diotjänst och att klubblivet dog ut.19 Antalet medlemmar i Svenska radioklubbarnas förbund minskade mycket riktigt kraftig under decenniets slut. I riksorganisationen ingick 1928 42 klubbar med mer än 3 000 medlemmar, följande år fanns 28 klubbar med ca 1800 med­ lemmar.20 Bidragsystemet ändrades flera gånger,1929 så att de större stationerna erhöll ett årligt fast bidrag, utan koppling till antalet riks­ sända programtimmar. Detta hindrade inte att de lokala stationernas bidrag till riksprogrammen gradvis avtog. I en minnesskrift från 1934 över Jönköpings en gång mycket aktiva radioklubb heter det: ”Jönköping låter numera icke så ofta höra sig med egna riksprogram. Kraven från Radiotjänst på programmens kvalitet ha blivit helt annorlunda än förr om åren och trängseln kring mikrofonerna så stor, att de privata radiostationerna fått träda i bakgrunden.”21 Samma er­ farenheter gjorde många andra radioentusiaster runt om i landet. Radiotjänsts ledning satte som vi sett den lokala och regionala pro­gramverksamheten på undantag och den tynade mycket riktigt lång­ samt bort. En möjlighet var därmed försutten. Det nya mediet skulle ha kunnat utvecklats längs andra riktlinjer och fått en annan karaktär om statsmakterna och dess fogliga redskap Radiotjänst gjort an­ dra bedömningar.

Radio i Värmland: Kristinehamn, Säffle och Filipstad

Den privata radioverksamheten i landsorten hade alltså en kortglans­ period och minnet av den förbleknade snabbt. Värmland utgjorde, och utgör, inget undantag. Också här etablerades en rad radioklubbar, med eller utan egna sändare, men tycks alla ha försvunnit in i historiens glömska. De har inte efterlämnat många spår i form av arkiv­ material och deras verksamhet låter sig bara med svårighet rekonstrueras. I den följande framställningen kommer verksamheten i Karlstad att av flera skäl ägnas störst uppmärksamhet, vilket inte innebär att verksamheten på andra platser i regionen saknar intresse. Kristinehamn, Säffle och Filipstad hör också till Värmlands äldsta radiostäder.

Det värmländska radiointresset kan avläsas på flera olika sätt. Ett är alltså föreningsbildandet, till vilket vi snart skall återkomma, ett annat licensutvecklingen. Uppgifter från radioerans inledning är svår­ funna och osäkra men pressuppgifter gör gällande att drygt 400 per­ soner i länet löst radiolicens i mitten av år 1925.22 Redan i början av

1926 hade siffran stigit till ca 5 5000, varav drygt 3 000 fanns inom Karlstads redovisningsområde, ca 600 i Säffles, 1 000 i Kristinehamns, 300 i Filipstads, 250 i Arvikas och 100 i Sunnes. Karlstad, Säffle och Kristinehamn ligger också i topp mätt med måttet ”antalet licenser per 1 000 invånare” och redovisar samtliga siffror över riks­ genomsnittet. Småorterna ligger å andra sidan långt under. Antalet licenser i hela länet översteg 10 000 vid ingången av 1927, ca 17 500 år 1928 och 20 000 under 1929. Ca en tredjedel av dessa fanns i Karl­ stad.

Radioklubbarnas förmåga att stimulera radiointresset och därmed dra in licensintäkter hade alltså betydelse för deras möjlighet att er­ hålla sändningstillstånd, ett förhållande som kan illustreras med exemplet Kristinehamn. Den drivande kraften här var fabrikören Elis Engblom som enligt egna uppgifter fick sitt radiointresse väckt på en utställning i Göteborg 1923 och följande år tog initiativ till bildande av en radioklubb.23 Engblom uppvaktade personligen Telegraf­ styrelsens högste chef Seth Ljungqvist 1925 med en ansökan om sändningstillstånd men möttes inledningsvis mycket kallsinnigt. Engblom lyckades emellertid övertyga Ljungqvist om att minst 1 500 licenser skulle komma att lösas inom sändarens spridningsområde och fick därmed klartecken. I oktober samma år ägde premiär­ sändningen rum och Kristinehamns radioklubb, som 1926 räknade drygt 400 medlemmar, sände därefter lokala program med viss re­ gel bundenhet. 1925 inleddes regelbundna överföringar av Stockholmsprogrammen och följande år erhöll klubben ett driftbidrag från Telegrafstyrelsen. ”Vår stad och vår bygd hade blivit delaktig av en av de största uppfinningar, som gjorts genom tiderna, en uppfinning som skulle komma att påverka människornas sinnen i en utsträckning, som ingen kunde förutse”, konstaterar Engblom i en senare tillkommen historik.24 En översiktlig och ofullständig granskning av i lokalpressen återgivna programtablåer visar att föredrag och gudstjänster dominerade klubbens sändningar.

I Säffle fick civilingenjören Petrus Jakobsson 1925 Kungl. Majt:s tillstånd att inrätta en mindre radiosändare.²⁵ Den första, med effekten 50 watt, skall ha varit så svag att den knappast nådde utanför den dåvarande köpingens gränser men ersattes snart med mer kraftfulla anläggningar som gjorde radiolyssning möjlig även i grannstaden

Åmål. Enligt Jakobssons egen historik ägde försökssändningar rum 1924. En radioklubb bildades samma år, räknade 1926 närmare 400 medlemmar och erhöll vid denna tidpunkt driftsbidrag från Telegraf­ styrelsen. Säfflesändare fungerade främst som relästation men klubben producerade också program för den egna regionen, däribland gudstjänster och musikalisk underhållning med hjälp av ett mekaniskt piano.26Strömförsörjning tycks ha varit ett konstant problem för Säfflestationen vars programtablåer ofta avslutas med brasklappen ”Reservation för kraftavbrott”.

Också i Filipstad bildades en radioklubb som i slutet av 1925 an­ sökte om sändningstillstånd och med början sommaren 1926 hade regelbunden verksamhet, främst bestående av återutsändningar av Stockholmsprogrammet.27Klubben som samlade ett hundratal medlemmar sökte utan framgång ekonomiskt stöd från Telegrafstyrelsen och tycks snart ha gett upp ambitionen att producera egna program.

Radioklubbar etablerades också i Arvika, Karlskoga och Nedre Ullerud men hade av allt att döma ingen egen programproduktion.28

Karlstads radioklubb

Karlstad var utan jämförelse länets största radiostad, såväl med avseende på licensantal som lokal programverksamhet och kom längre fram att inlemmas i Radiotjänsts distriktsorganisation. Stadens radio­ pionjär var maskinisten Gustaf Holm som redan 1921 byggde en för­ sta ”avsändningsapparat”, placerad på vinden i regementets kansli­ hus.29 Samme man arrangerade i januari 1923 en offentlig demonstration av det nya mediet i Stadshotellets festvåning.30 Hans sändare omtalades länge som ”Holms radio” och pionjären själv ofta som stadens ”hallåman”. Betydelsen av hans arbete liksom mediets ut­ vecklingsmöjligheter betonades många gånger i lokalpressen. Inför invigningen av stadens rundradiostation 1925 framhöll Karlstads­ Tidningen sålunda att förtjänsten av att den värmländska rundradion nått fram till denna milstolpe främst är Gustaf Holms, som ”med stora ekonomiska- och tidsuppoffringar samt ett aldrig svikande intresse utfört en kulturell gärning så god som mången annan, högre beprisad. Hans namn bör, när stationen nu officiellt inviges, icke glöm­ mas.”31 Radion uppfattades alltså som en kulturinstitution av stor ci-

Maskinmästare Gustaf Holms första radiodemonstration i Karlstad 1923.

vilisatorisk betydelse, inte minst för provinsen och för vissa befolkningsgrupper. ”För en landsort”, skrev exempelvis det nyss citerade lokalbladet, kan det vara

ett mycket värdefullt medel mot enformigheten att få lyssna på föredrag och musik, som utföras i storstäderna [- – -] Och gamla människor eller sjuka, som inte komma utom sitt rum och för vilka tiden mången gång blir lång och ledsam, hur mycken glädje kunna de inte ha av detta underbara instrument, som låter dem osedda och utan att röra sig från fläcken träda i beröring med yttervärlden på det angenämaste sätt som gärna kan tänkas.

Allmänheten har alltså anledning att välkomna

det nya kulturförvärv, som en tidsenlig radiostation med skäl kan anses utgöra. Det har brukat talas om ’bildande nöjen’ såsom något eftersträvansvärt i motsats till de tarvliga och förråande, som förr varit de vanligaste. Och till de bildade nöjena kan med all rätt denna moderna utvidgning över landet av ordets och tonens lokala verkningar i upplysningens och konstens tjänst hänföras.32

Holm var den drivande krafterna bakom den radioklubb som bilda-

des 1924 och som enligt sina ursprungliga stadgar skulle ”bereda kännedom om och skapa intresse för radiotelegrafi och radiotelefoni”.33 Klubben utsåg Holm till stationsföreståndare, arvoderad med två kronor per utsändningstimme, och hade vid sin sida ett program­ råd bestående av bankdirektör Bertil Österberg, telegrafkommissarie Hallgren och löjtnant Huzell.34 Karlstad etablerades som relästation våren 1925 och återutsände, som vi redan sett, valda delar av pro­ gram som producerades i Stockholm och Göteborg. I december samma år togs en ny telefonledning mellan Stockholm och Karlstad i bruk, vilket fick som följd att enbart Stockholmsprogrammet fort­ sättningsvis vidare befordrades.35 Holm bedrev även egen program­ verksamhet, inledningsvis främst återutsändning av vissa utlands­ program. Karlstads radioklubb växte snabbt och bistod också den växande radiopubliken med råd och tips om mottagning. Den arrang­ erade föredrag och diskussionsmöten där lyssnarna gavs tillfälle att lägga fram sina synpunkter på programmets utformning.36 Någon entydig opinion tycktes dock inte föreligga. I ett mötesreferat från 1926 heter det att om ”samtliga 75 närvarande yttrat sig, torde 75 olika meningar om programmens lämpliga sammansättning ha fram­ förts.”37

Programverksamheten blev snart den centrala uppgiften men för att kunna nå ut till regionens lyssnare behövde klubben en mer kraft­ full sändare. Bankdirektören Bertil’ Österberg, under många år klubbens ordförande, lyckades också få Karlstads stadsfullmäktige att, efter lång debatt, lämna ett bidrag på 2000:- för detta ändamål. Karlstadsklubben torde varit den första i landet som erhöll kommunalt anslag.38 Noteras kan att stationen också fick ekonomiskt under­ stöd från Spritbolagets kulturfond, en i Karlstads annaler återkommande mecenat. 39

Från sändaren i Karlstad utgick i princip tre olika programtyper. Kvantitativt helt dominerade var de 1) ”reläade” Stockholms- eller Göteborgsprogrammen som dock regelbundet fick stå tillbaka för

2) lokalt producerade program för den lokala och/eller regionala publiken. Huvuddelen sändes enbart över Karlstadssändaren men i vissa fall förekom också samsändningar – i arkivhandlingarna omta­ lade som ”provinsprogram” – över stationerna i Karlstad, Kristine­ hamn, Säffle och Filipstad. En stor del av länet täcktes därmed in

och man kan redan 1926 se början till en ”Radio Värmland”. Stor prestigemässig betydelse hade de 3) lokalproducerade program som sändes över riksnätet och därmed nådde en mångdubbelt större lyssnarskara. Många andra radioklubbar i landet opererade enligt liknande mönster, även om sammansättningen av de tre huvudtyperna skiftade. I Boden lades sålunda lokalprogrammen ned i brist på lämpliga medverkande medan Sundsvallsstationen expanderade så att man ett tag diskuterade möjligheten att inrätta ett särskilt pro­ gram för mellersta Norrland.40

Det är inte helt lätt att ge exakta uppgifter om den lokala program­ verksamhetens omfattning men det mesta tyder på att den expanderade fram till år 1927 då mer än femtio utsändningar, alltså i genom­ snitt närmare en per vecka, kan registreras. Ambitionerna var under alla omständigheter stora och klubben hade redan tidigt målet att producera lokala program två gånger i månaden – ”varvid man skall välja de dagar, då riksprogrammet synes särskilt svagt.”41 Att man en tid umgicks med planer på bildandet av en egen radioorkester vitt­ nar också om den höga ambitionsnivån.42 Den initiala teknikbegeistringen gav snart plats för en mer genomtänkt mediefilosofi med i huvudsak två komponenter. Genom sitt arbete ville klubben dels ge regionens innevånare tillgång till det nationella radioutbudet, dels bereda möjlighet för ”provinsens i många avseenden säregna kul­ tur” att komma till utryck i radio.43 Tanken att mediet skulle brukas för att ge uttryck för regionens särart återkommer i flera programmatiska uttalanden och omsattes, som vi strax skall se, också i praktisk handling. Den lokala radioverksamheten var alltså livaktig under ett par år men avtog av skäl som ovan anförts. Under decenniets sista år producerades mindre än tio lokala program och i en historik från denna tid heter det lakoniskt att eftersom ”riksprogrammet nu­ mera är så rikligt, har behovet av lokalprogram allt mer minskat.”

Likafullt uppfattades uppenbarligen radioverksamheten som en viktig arena, värd att ta strid om. Interna skärmytslingar förekom med viss regelbundenhet i Karlstads radioklubb och en batalj utkämpades i offentlighetens ljus. Bråket började med att läroverkslektorn Brynolf Fänge i en insändare klagade över medlemmarnas brist på inflytande över verksamheten. Den fick sin fortsättning vid ett års­ möte som enligt tidningsuppgifter liknade en ”polsk riksdag” med

två falanger, en som anfördes av Österberg och där stadens handels­ män sannolikt utgjorde maktbasen, och en där läroverkslärarna do­ minerade. Fänge utmanade Österberg i kampen om ordförandeposten men förlorade knappt.44

Radiopionjären Holm tycks inledningsvis haft svårt att locka lo­ kala krafter till mikrofonen och pekade på Kristinehamn med dess regelbundet återkommande lokalprogram som en förebild. I början av 1925 kunde dock lokalpressen meddela att Karlstads radioklubb beslutat anordna ”radioutsändningar av föredrag”. Valet av genre är knappast överraskande. Många radioklubbar hade folkbildade ambitioner, föredragen utgjorde fundamentet i Radiotjänsts folkbildnings­ verksamhet och var i tekniskt avseende tämligen oproblematiska.45 Holm var pionjär också i detta avseende och svarade i januari månad för ett föredrag som passande nog handlade om radiostörningar.46 Föredragen utgjorde basvaran i Karlstadsklubbens lokala sändningar och kunde handla om många skiftande ting: ”Gillen och skrån under medeltiden”,”Motorbränsle”,”Neurastenien kultursjukdom”,”Med såg och sax i trädgården”, ”Världsspråksfrågan och esperanto­ rörelsen”, ”Svenskarna i Estland”, ”Inför uppbörden av pensions­ grundavgifterna”, ”Något om barnförlamning” osv. Folkbildnings­ ambitionerna tog sig också uttryck i en Esperantokurs med ett tiotal lektioner våren 1928. Man kan notera att liknande kurser också ar­ rangerades av radioklubbar i bl.a. Falun, Gävle och Uddevalla och ana en affinitet mellan detta världsspråk och visionerna om radio­

mediet som en brygga till internationellt samförstånd och förbröd­ ring.47

Till de regelbundet återkommande inslagen i lokal- och regional­ programmen hörde också gudstjänsterna, även detta en viktig be­ ståndsdel i de nationella sändningarna och liksom föredragen för­ hållandevis enkla att producera. De lokala klubbarna såg tidigt till att skapa fasta mikrofoninstallationer i befintliga helgedomar. I Värmland tog traditionen sin början i mars 1925 med en högmässa från Karlstads domkyrka. Evenemanget väckte stor uppmärksamhet och kunde enligt pressuppgifter med behållning avlyssnas även i avlägsna metropoler som Säffle, Arvika och Torsby.48 Österberg pekade med goda skäl ut denna sändning som en milstolpe i Karlstadsklubbens historia och ett exempel på den public service-anda som präglade

den lokala verksamheten. Med radions hjälp kunde utsocknes och avlägset boende värmlänningar ta del av gudstjänsten i centralort­ ens katedral, vilken rimligen aldrig tidigare samlat en större menig­ het. Från hösten 1925 återkom sändningarna Karlstads domkyrka regelbundet ett par gånger per månad och kompletterades från årets slut med sändningar från baptistförsamlingens tabernakel.⁴⁹ Vid ett par tillfällen radierades även gudstjänster från Grava och Arvika ge­ nom Karlstadsklubbens försorg.50

Ytterligare en av de genrer som Radiotjänst tidigt odlade och som övertogs av de lokala klubbarna kan kallas ”evenemangssändningar”, alltså program i anslutning tilljubileumsfiranden, invigningar, natio­ nella högtidsdagar, kungabröllop m.m. Sådana tilldragelser hade sitt publika intresse och ansågs ”radiomässiga”. Där förekom prominenta personer som höll tal och där var musik i olika former naturliga inslag. Karlstads radioklubb höll sig sålunda framme då Karlstads lasarett firade sitt 150-årsjubileum hösten 1925, när Karlstads hus­ hållningsgilles lantbruksdagar avhölls i april 1927, samma år när en vandringsutställning från Nationalmuseet öppnades i Karlstad och då Värmländska soaresällskapet högtidlighöll sin etthundraåriga existens. Selma Lagerlöfs sjuttioårsdag på hösten 1928 var en nationell begivenhet som firades med en över riksnätet sänd festföreställning på Kungl. Operan. Den föregicks av ”Värmlands hälsning till Selma Lagerlöf’ där landshövdingen Unger och domprosten Carl Vilhelm Bromander betygande författarinnan sin vördnad och pre­ senterade olika aspekter på hennes författarskap.

Radio var alltså en ganska allvarlig sak vid denna tid men lättare program saknades därför inte. Under det första verksamhetsåret förekom vid några tillfällen underhållningsmusik med Grand hotells dansorkester eller av biograforkestrarna på Röda kvarn eller Palla­ dium5. 1 Radioklubben arrangerade dragspels- och allmogemusik från den egna studion och med början februari 1927 grammofonmusik. Lokalprogrammet kunde också innehålla uppläsningar på folkmål och återutsändningar av revyföreställningar på stadens olika scener.52 Vid några tillfällen svarade också Karlstads radioklubb för blandade helaftonsprogram, vanligen annonserade som ”underhållning”. Ett exempel är en tretimmarssändningsom arrangerades i februari 1926 då den lokala publiken undfägnades med musik och föredrag. Ett

liknande arrangemang ägde rum drygt en månad senare och inne­ höll bl.a. ett föredrag om ”Det värmländska folklynnet”, efterföljt av kåserier, musikinslag samt en redovisning av vinterns idrotts­ händelser och kommande idrottsevenemang. Andra organisationer kunde 1uppträda som programarrangörer, däribland Värmlands distriktsloge av I. 0. G. T. som senare samma år erbjöd radiopubliken en blandning av föredrag, värmländska låtar, uppläsningar och orkestermusik. Det samtida kulturlivet ägnades sporadisk uppmärksamhet bl.a. i lyrisk-musikalisk soareer där den unge skalden Josef Oliv – vid tiden verksam som journalist i Karlstad – läste egna texter. Nyhetsverksamhet lyste däremot med sin frånvaro i de lokala programmen och hade vid denna tid också en undanskymd plats i Radiotjänst sändningar.

Radiotjänst var under sina första år noggrant påpassad och vinnlade sig om strikt objektivitet och politiskt neutralitet. Programbolaget fick också uppbära kritik för att huka i opinionsvinden och undvika alla kontroversiella frågor.53 De lokala radioklubbarna gick med några få undan i Radiotjänsts spår och höll sig borta från tidens stridsfrågor. Karlstadsklubben kan dock noteras för en anmärkningsvärd avvikelse från denna kungsväg, nämligen när man våren 1927 ut­ sände ett opinionsmöte under rubriken ”Ungdomen och nöjeslivet”.

Arrangemanget ägde rum i Karlstads domkyrka och innehöll bl.a. tal av stadens kulturkonservative biskop J. A. Eklund, kyrkoherden Erik Palin och översten E. Melander. Biskopen predikade askes, tukt, offer, hyllande själens överhöghet över kroppen, beskärmade sig över tidens sedliga förfall och pekade ut det moderna nöjeslivet som ”ond­

skans andemakter”. Till ungdomslivets ideal, fortsatte han, hör sanningen, värdigheten och den rätt som inte böjer sig för lusten: ”Det ädelt sköna hör dit, men dit hör icke negerdansen och allt dagens mode från Paris.” Kyrkoherden Palin vände sig främst mot nöjes­ livets arrangörer, den tilltagande kommersialisering och det oblyga geschäft som kommit att prägla detta område. På samma linje gick översten Melander som dock speciellt riktade sig mot den moderna dansen, ungdomens och hemlivets fördärv, pekade ut danspalatsens ägare som ”Mammons och lustans trälar” och gick längre än biskopen i förstucken rasism:

Den moderna dansen är i icke ringa utsträckning grundat på begäret

efter pengar. I storstäderna bygger man danspalats och i bondbyarna anskrämliga dansbanor. I danspalatsen sitter negrerna och dirigera tu­ rerna för sina vita fiender i jazzen.

Det konservativa lokalbladet Nya Wermlands-Tidningen ägnade mö­ tet ett utförligt referat, anslöt sig reservationslöst till där framförda ståndpunkter och gladdes åt den spridning de fått tack vare den moderna tekniken:

Mötet rundradierades över Värmland och hade således lyssnare i ett antal, som betydligt översteg det i domkyrkan församlade. Det är att hoppas, att denna kraftiga vädjan till känsla av ansvar för ungdomens nöjesliv och detsammas utveckling i sundare banor än hittills ej må ha förklingat ohörd.54

Mer anmärkningsvärt förefaller det att även den vänsterliberala Karlstads–Tidningen också uttalade sitt stöd för evenemanget och i en ledare utgöt sig om ”jazzens tarvliga negerkaraktär”, ”charlestons idioti” och dess följdverkningar i form av fylleri och slagsmål.55 Det är svårt att tro att programmet skulle ha kunnat sändas över riks­ nätet utan att framkalla protester från utpekade yrkesgrupper eller att det över huvud skulle ha passerat Radiotjänsts vaksamma ”gate­ keepers”. Inget tyder dock på att det skulle ha utmanat opinionen i Värmland. Den kulturkonservativa förkunnelsen fick tvärtom hel­ hjärtat stöd av stadens två största lokalblad.

På den nationella arenan

Att göra program för den egna regionens lyssnare var en viktig upp­ gift men värmlänningarna ville också höras i den nationella radio­ kören, alltså producera program som gick ut över riksnätet och nådde lyssnare i rikets alla hörn. Det skulle öka den lokala radioklubbens status och det hade sin betydelse för den regionala självkänslan. Att Värmland var en del av Sverige – rent av ”en krona bland Svea rikes länder” – skulle märkas i de nationella sändningarna. Och i den Sverigebild som konstruerades av Radiotjänst fanns det plats för så­ dana ambitioner. Att radion snabbt centraliserades och kom att styras från Stockholm innebar inte att provinsernas röster stängdes ute. Under mediets första tioårsperiod utgjorde tvärtom ”landskaps-

aftnarna”, vanligen uppbyggda av föredrag, musik och deklamation, ett framträdande inslag och framstår som en mycket ambitiös inventering av rikets regionala mångfald.

Att träda ut på den nationella arenan var en stor sak för de lokala radioklubbarna och skedde ofta i form av innehållsrika och påkostade invigningsprogram. Hösten 1925 ansåg Karlstads radioklubb att tiden var mogen. I ett brev till radiotjänst ledning presenterade Österberg ett förslag där han underströk ambitionen att göra invigningsprogrammet ”starkt värmländskt betonat” men försiktigt­ vis också framhöll att de medverkandes kompetens skulle göra det njutbart för lyssnare i hela landet.56 Österberg fick ett positivt gen­ svar och satsade stort. Karlstads första framträdande i riksnätet i december 1925 präglades av pompa och ståt och gav plats för några av stadens och regionens mest kända företrädare.⁵⁷ Förväntningarna var stora. ”Det var ett intensivt lyssnande i luften”, noterade Karl­ stads-Tidningen,

det märktes på de vid tiden för programmets början märkbart avfolkade gatorna. Publiken var ju också, om enbart Karlstad och dess närmaste omgivning räknas, överväldigande stor: med tre lyssnare vid varje appa­ rat närmare 5,000 personer – :fjärdedelen av sta’n!58

Invigningsprogrammet inleddes med orkestermusik varefter lands­ hövdingen Abraham Unger höll ett anförande där han tecknade bil­ den av ett förlovat land med enastående naturscenerier, framgångs­ rika näringar och utmärkta kommunikationer. Unger avhöll sig från historiska tillbakablickar och lade större vikt vid den moderniserings­ process som gjort Värmland till en ledande industriregion. Och det var just i detta sammanhang han skrev in det nya mediet. Att radion nu etablerats i Värmland, framhöll Unger, var ett uttryck för land­ skapets ambition att följa med sin tid och medverka i byggandet av den nya nationen. Radion skulle bereda glädje i de värmländska hemmen men därtill också fungera som en förbindelselänk och budbärare mellan Värmland och dess omvärld. Genom att vara en ”trägen budbärare från och till Värmland” skulle den bidra till samförstånd och samarbete mellan nationens olika delar. Tankarna var knappast originella. Medvetet eller omedvetet uttryckte landshövdingen en mediefilosofi som hördes i många andra invigningstal från andra lokal-

i

stationer och som därtill kan erinra om ideer som formulerats redan hundra år tidigare. Då handlade det om ett annat mediums, dags­ pressens, introduktion och utbredning över landet. Liksom pressen skulle radion dels stärka de regionala banden och samla dess befolkning till nya stordåd, dels skulle den vara regionens röst i det nationella samtalet och därmed bidra till rikets utveckling och storhet.⁵⁹

Efter landshövdingens högstämda och uppfordrande appeller följde det som många uppfattade som kvällens clou och som i alla händelser fick störst uppmärksamhet i tidningskommentarerna. Bland de medverkande fanns nämligen regionens enda internationella celebritet, hedersdoktorn och nobelpristagaren Selma Lagerlöf, som ”med sin klara och välljudande röst” läste två av sina egna verk (”Bröderna” ur Kavaljersnoveller samt ”Solförmörkelsen” ur Troll och människor). I programmet förekom vidare den riksbekante redaktören för Karl­ stads-Tidningen Mauritz Hellberg som höll ett föredrag om den ännu mer kände Gustaf Fröding. Den värmländska aspekten förstärktes ytterligare genom uppläsning på folkmål av texter av Fröding, Fred­ rik August Dahlgren och Oscar Stjerne. Talinslagen blandades med musik, exekverade av Karlstads orkesterförening, Värmlands regementes musikkår och sångsällskapet M.S. Bland musikinslagen fanns tonsättningar av Erik Gustaf Geijers och Frödings dikter, regionala folklåtar framförda på fiol, Wermlands regementes paradmarsch, ett potpurri ur Dahlgrens sångspel Värmlänningarne samt givetvis som avslutning Värmlandsvisan. Radiodebuten formade sig alltså till en inventering av landskapet andliga skattkammare. Med skäl kunde ett av stadens lokalblad summera sin rapportering med omdömet: ”Ett mycket lyckat värmlandsprogram.”

Och de värmländska rösterna nådde verkligen ut över landskaps­ gränsen. Flera rikstidningar berömde debutprogrammet och den värmländska grundtonen som i sig ansågs borga för kvalitet. Som Stockholms-Tidningen skrev stod det alltigenom värmländska pro­ grammet naturligtvis på högsta nivå: ”Ett representativt värmländskt kan ju näppeligen göra annat!” En vid denna tid tillkommen ”radio­ dikt” underströk ytterligare att Värmland genom sin radiodebut be­ fäst sin position i den nationella gemenskapen och vittnade om det nya mediets nära nog magiska förmåga att föra människor närmare varandra:

Det är som en dröm, som en saga Ur Tusen och en natt,

det är som ett skämt av en trollkarl som spelar oss alla ett spratt.

De lärda må undret förklara – Vi andra får lyssna och tro

På radions underbara i rymderna trådbyggda bro. På sviktande lätta antenner

Den sträcker sitt band över hav och land, sin enande brygga den spänner

lårtgt bort över åsarnas rand.

Fast skilda av mångmila skogar och fjäll, Av slätter och sjöar och sund

Vi äro så nära varandra i kväll Mångtusen i radions förbund.

Stäm upp, musikanter! Du hembygdens sång Flyg ut ur vårt bröst, du är fri!

Hör, främling, vår värmländska stämma en gång I sfärernas harmoni.60

En röst i kören

Viljan att låta den värmländska stämman ljuda över landet präglar klubbens fortsatta verksamhet. Antalet riksprogram ökade gradvis och i ett brev våren 1929 framhöll Radiotjänst ”att under förra året Karlstad var en av de livaktigaste av samtliga privata rundradio­ stationer” med avseende på utrymme i riksprogrammet. Den över­ träffades ifråga om sändningstid av Uppsala, Jönköping och Falun men eftersom de sistnämnda orternas höga sändningstider detta år betingades av extraordinära omständigheter – däribland referaten av Vasaloppet från Falun – intog Karlstad med sina sjutton program­ timmar hedersplatsen som ”god etta ifråga om deltagande i riks­ programmet.”61Lovorden till trots understryker sifferuppgiften de lokala stationernas marginella position i rikssändningarna.1928 producerades ca 2 000 programtimmar varav alltså sjutton eller mindre än en procent kom från Karlstadssändaren.

Den livliga korrespondensen mellan Österberg och radioledningen

i Stockholm ger en bild av vad den senare efterfrågade och vad radio­ klubben ansåg sig kunna leverera.”Bygdeprogram”, gärna med exo­ tisk prägel, stod högt i kurs som bl.a. framgår av en beställning gäl­ lande midsommarfirandet 1926. Radiotjänst ville över riksnätet sända ”en timmes midsommarfest från någon lantlig provins, koncentre­ rad kring resandet av majstången och därtill hörande ceremonier.” Beställaren antog att man i Värmland kunde finna en lämplig plats men verkar inte särskilt välorienterad om regionen och dess seder. ”Jag föreställer mig”, skriver han,

att det kanske kan finnas någon plats uppåt Fryksdalen, eller vad den heter, som ju är synnerligen starkt provinsiellt betonad, där en dylik form för midsommarfirande ännu förekommer. Om ni kunde genom eder hembygdsförening eller på annat sätt leta upp en sådan trakt, så skulle det ju vara en skäligen enkel sak att hänga upp några mikrofoner kring den plats, där majstången reses.62

Och kunde anläggningen kryddas med hjälp av någon av traktens kändisar så vore det givetvis ännu bättre. ”Hur vore det/- – -/ om man skulle förlägga hela historien i närheten av Selma Lagerlöfs hemvist och låta henne samtidigt hålla ett litet midsommartal till svenska folket?” Österberg nappade på ideen, även om han inte för­ mådde locka Selma Lagerlöf till mikrofonen ännu en gång, och orga­ niserade en c:a två timmar lång utsändning från ungdomsmötet i Glava på midsommarafton med ett urval ur det där förekommande programmet: körsång, tal till ungdomen av Mauritz Hellberg, resningen av majsstången, folkdanser av Jösse härads folkdanslag,

sånglekar m.m. Värmland gjorde sin röst hörd i etern även följande dag då högmässan i Karlstads domkyrka, med predikan av biskop J.

A. Eklund och ”för dagen inlagd sång och musik”, nådde ut till lan­ dets alla lyssnare.

I övrigt kom evenemangssändningarna, liksom i lokalprogrammet, att utgöra framträdande delar av Karlstads bidrag till riksprogrammet. Invigningen av industri- och hantverksutställningen i Karlstad som­ maren 1927 fick stort utrymme och erbjöd värmländsk musik, landshövdingens invigningsanförande samt en för tillfället skriven kantat. Notabelt är att Radiotjänst utan jämförelse mest kända röst, Sven Jerring, fungerade som konferencier. Motsvarande uppmärk-

samhet fick den s.k. Värmlandsutställningen 1929 som bl.a. innefattade invigningen av Värmlands nya museum. Den nationella radio­ publiken undfägnades med militärmusik och manskör, en invignings­ prolog samt tal av landshövdingen och hedersgästen prins Eugen. Två program anknöt till det under utställningen pågående Värmländska ungdomsmötet och innehöll bl.a. tal av statsrådet Claes Lind­ skog samt stråkmusik, sång och uppläsning på landsmål. Den regio­nala prägeln var framträdande i dessa fall liksom i de temakvällar som bl.a. ägnades konstnärskolonin i Rackstad, den i Karlstad tidigare verksamme journalisten och skalden Oscar Stjerne samt musik­ direktören, domkyrkoorganisten, tonsättaren m.m. C. W Rendahl.

Radiotjänsts behov av föredrag i olika ämnen var trängande och några av Karlstads lärda män gjorde sina röster hörda över hela lan­ det. Läroverkslektorerna Fredrik Hård af Segerstad, Per Stolpe och Bertil Fänge föreläste om bl.a. ”Sveriges växtbiografi”, ”Kalkstenen och Sveriges bebyggelse”, ”Avstånden i världsrymden” m.m. Radio­ tjänst sände musik två till tre timmar per kväll och hade även här behov av bidrag från provinsen. Värmlands regementes musikkår och sångsällskapet M. S. fick flera gånger äran att medverka i riks­ programmet liksom Arvika folkliga musikskola och flera lokala talanger. Flickskolans elever agerade i ett antal barnprogram med sa­ gospel som dominerande inslag och från Karlstad sändes också ”Lucia-programmen” 1926 och 1927.

Summering och epilog

Den värmländska privatradiosändningarna hann alltså inte mycket mer än börja innan de som en följd av Radiotjänsts centraliserings­ politik tystnade på nytt. Kampen mellan centrum och periferi var från början ojämn och utgången förvånar knappast. ”Riksradion” hade det politiska etablissemanget och statsapparaten bakom sig medan radioklubbarna fick förlita sig på egna krafter. Det liknar Davids kamp mot Goliat men denna gång gick den senare segrande ur striden. Kontrafaktiska resonemang saknar vetenskapligt värde men är lika­ fullt ofta tankeväckande och riktar i detta sammanhang uppmärksamheten mot en försutten möjlighet. Den av regering och riksdag sanktionerade mediepolitiken var självfallet inte den enda möjliga,

Regionalism leder inte nödvändigtvis till ”provinsialism”, i ordets gängse och nedsättande betydelse. Som vi sett var viljan att ha en plats i de nationella sändningarna stark. Att medverka i ”riksradion” gav prestige åt regionen och kan antas ha förstärkt gemenskaps­ känslan. Det spelade då sannolikt mindre roll om sändningarna från Värmland handlade om svunna tiders folkliv, växtfysiologi eller världs­ rymden. Det viktiga var att rösterna kom från Värmland och att lan­ det i övrigt lyssnade. Radiotjänsts programmatiska centralism inne­ bar alltså inte provinsen gjordes osynlig. Den Sverigebild som konstruerades av Radiotjänst var sammansatt och gav ett inte obetydligt utrymme för den regionala mångfalden, på samma sätt som sekel­ skiftets nationalromantik byggdes upp av landskapsbilder: Karlfeldts Dalarna, Per Hallströms Norrland, Ola Hanssons och A. U. Bååths Skåne samt givetvis Lagerlöfs och Frödings Värmland. Spänningen

mellan centrum och periferi gällde snarare vilket utrymme landsorten skulle tilldelas och därmed Radiotjänsts tolkningsföreträde. Det var Stockholm som avgjorde vilken form av regionalism som lämpade sig för presentation i det nationella mediarummet.

Den regionala privatradion monterades alltså gradvis ned och upp­ hörde i stort sett vid decenniets utgång. Karlstadsändaren övertogs av Telegrafstyrelsen 1932 och stadens radioklubb gav plats åt ett av Radiotjänst kontrollerat ombudskontor med lektor Per Stolpe som huvudman. I en ukas från Julius Rabe våren 1932 slås det fast att ”lokalsändningar vid de av staten övertagna stationerna [- – -] icke äro möjliga”. Nyordningen innebar dock inte att konflikten mellan centrum och periferi upphörde. Stolpe var alltså anställd av Radio­ tjänst men uppfattade sig uppenbarligen främst som ett ombud för regionen och dess lyssnare. Den bevarade korrespondensen vittnar om hur han överöste Radiotjänst med programförslag och om en växande frustration inför programbolagets ovilja att ge plats åt värm­ ländska inslag. Stolpe gjorde på ett tidigt stadium klart att han ansåg det vara hans uppgift att ”förmedla värmländska inslag i Riks­ programmet”, inte att ombesörja riksprogrammets utsändning i Värmland.63 Flera av länets övriga radioklubbar fortfor att existera även om deras verksamhet var ringa eller obefintlig. Det lilla antal lokala programkommitteer som fortfarande fanns kvar avskaffades vid mitten av 1930-talet efter förslag från 1933 års radioutredning. Det skulle dröja åtskilliga decennier innan tanken på en decentralistisk mediepolitik på nytt väcktes. Vid 1950-talets slut sändes regionala veckoprogram i vissa delar av landet. 1960 inrättades ett Värmlandsdistrikt med Karlstad som centralort och distrikts­ uppbyggnaden fortsatte under 1960-talet. Den ledde omsider fram till bildandet av ett nytt företag, Sveriges Lokalradio AB (LRAB), ett självständigt dotterbolag till Sveriges Radio, med ansvar för den fortsatta utbyggnaden av lokal- och regionalradion.

(efter tidningarnas programtablåer):

1925

14.12. Invigningen av Karlstads radioklubbs sändarstation med med­ verkan av bl.a. landshövdingen Abraham Unger, Selma Lagerlöf, Mauritz Hellberg,1 Sångsällskapet M. S. och Karlstads orkesterför­ ening

1926

23.6. Midsommarfirandet vid i Glava socken med medverkan av bl.a. rektor Valdemar Dahlgren, Mauritz Hellberg, Glava manskör och Jösse härads folkdanslag.

24.6. Högmässa från Karlstads domkyrka. Predikan av biskop J. A.

Eklund

12.12 Luciaprogram med föredrag, sång, musik, lyrisk uppläsning

m.m. medverkande bl.a. B. Billman, Josef Oliv och Linus Brodin

1927

30.1. Musikprogram med Värmlands regementes musikkår och an­ dra lokala talanger

13.2. Barnprogram med bl.a. sagospelet Prinsessan på ärten

26.2. ”En afton hos konstnärskolonien i Rackstad”; föredrag, musik, sång och uppläsning

3.4. Barnprogram med bl.a. sagospelet Askungen

4.4. Musikprogram med medverkan av Folkliga musikskolan i Arvika

8.5 Underhållningsmusik med medverkan av bl.a. Sångsällskapet M.S.

7.6.Sveriges växtbiografi.. Föredrag av lektor K.F. Hård af Segerstad

15.6. Utsändning från öppningshögtidligheterna vid industri- och hantverksutställningen i Karlstad med medverkan av bl.a. Värmlands regementets musikkår och landshövdingen Unger

15.7. Gamla dalavisor, sjungna av Doro Brodin

16.7. Kabaretprogram med Gudrun och Ragnar Widestedt

5.8. Kalkstenen och Sveriges bebyggelse. Föredrag av lektor Per Stolpe.

23.10. ”Oscar Stjerne-afton” med anledning av tioårsminnet av för­ fattarens död, minnesord, uppläsning, sång av tonsatta dikter m.m.

20.11. Musikgudstjänst från Karlstads domkyrka med C. W. Rendahls kompositioner.

12.12. Luciaafton. Föredrag om Luciafirandet i Värmland, lutsång, sketch m.m.

26.12. Barnprogram. julafton i torpstugan, julspel för barn av Axel Söderström

1928

3.3. Militärmusik av Värmlands regementes musikkår

7.3. Värmländska jakthistorier berättade av forstmästare Gunnar Rosenblad samt jaktlåtar

15.4. Folkhögskoleafton från Värmlands läns folkhögskola i Molkom

17.6. Värmländska sångarförbundets 30-årsjubileum, festkonsert i Sunne kyrka

4.10. Barnprogram. ”Ett besök hos tant Emma”, medverkan av lä­ rare och elever vid Karlstads flickskola

20.11. Värmlands hälsning till Selma Lagerlöf (med anledning av för­ fattarinnans 70-årsdag)

9.12. Nya Värmlandsvisor. Författarna Josef Oliv och Carl Hassel­ gren läser egna dikter, lutsång m.m.

1929

6.1. Högmässa från Karlstads domkyrka

23.3. Sångsällskapet M. S.:s jubileumskonsert i Karlstads domkyrka

22.6. Invigningen av Värmlands museum med tal av bl.a. prins Eu­ gen och landshövdingen Unger

23.6. Värmländska ungdomsmötet på utställningen i Karlstad.Tal av statsrådet Claes Lindskog

23.6. Underhållningsprogram under medverkan av bl.a. Eda glasbruks stråkorkester, musikdirektören Lars Zetterqvist och kom­ minister Anders S. Johansson.

10.7. Växternas rörelser I. Föredrag av lektor K. F. Hård af Seger­ stad.

12.7.Växternas rörelse II. Föredrag av lektor K. F. Hård af Segerstad

24.7. Geografiska utblickar från kupefönstret Stockholm-Göteborg. Föredrag av lektor Per Stolpe

31.7. Geografiska utblickar från kupefönstret Stockholm-Malmö. Föredrag av lektor Per Stolpe

9.8. Svenska landskapsgränser. Föredrag av lektor Per Stolpe

23.8. Månen, vår närmaste granne i världsrymden. Föredrag av lek­ tor Bertil Fänge

30.8.1929.Avstånden i världsrymden. Föredrag av lektor Bertil Fäng