Karlstad fick en musikteaterensemble i början av 70-talet. I många år tröskade den igenom operalitteraturen för att finna spelbara verk för en alltför liten ensemble och en avdankad militär marschorkester. Jag såg ingen anledning att visa detta i TV.
1986 hade teatern fått en ny chef med vidare vyer. En nyskriven opera av den norske kompositören Björn Kruse byggd på Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerssons resa” regisserades av hollywoodsvensken Alf Kjellin, uppvuxen i Karlstad. Efter det programmet, som mer var av reportagekaraktär, var relationen med musikteatern etablerad.
Notabelt om den här produktionen var också att den gjordes med den mobila videobandspelaren BCN20, som använde 1”-videoband och att ljudet från den färdiga föreställningen spelades in med digital teknik i samarbete med Riksradion. BCN20 försvann snart, men digitaltekniken blev kvar och tog över från den analoga tekniken.
1986 producerade jag också ett porträtt av kompositören Mats Edén, som pendlade mellan avancerad konstmusik och traditionell folkmusik. Det blev också en brytpunkt. Det var min sista produktion på 16mm film. Sedan dess har det bara handlat om diverse olika band- och filformat.
Det finns en italiensk opera som bygger på Selma Lagerlöfs debutroman ”Gösta Berlings saga”. Jag försökte få operachefen att sätta upp den, men han menade att den operan möjligen dög att framföra konsertant, inte sceniskt. När operan några år senare hade fått en ny chef, stämde jag möte med honom första dagen på hans nya jobb. En sen eftermiddag, efter kontorstid, sågs vi på teaterns kontor. Frågan om Zandonais ”I cavalieri di Ekebù”, spelad på operan i Stockholm i en enda uppsättning i anslutning till Selmas 70-årsdag 1928, kom upp igen, nu med bättre respons.
Kavaljererna på Ekeby blev vår första transmission. Den följdes av
Giordanos ”Andrea Cheniér”, Verdis ”Maskeradbalen” och ”Fidelio” av Beethoven.
Vi gjorde också ett timslångt program om musikteaterns internationellt uppmärksammade Wagners ring med alla fyra delarna spelade samma vecka. För SVT-kontoret i Karlstad innebar det här att vi byggde upp en kompetens för avancerade inspelningar, där vi bara behövde låna in en musikskripta och en teaterljuskunnig ljussättare. Alla andra funktioner kunde besättas av Karlstadsfolk. Ibland är det skönt att det finns galningar och våghalsar. En sådan var länsantikvarie i Värmland och ville uppenbarligen ha mer spänning i livet än vad ett skrivbord på Länsstyrelsen kunde erbjuda.
Dessutom gillade Anders Hillgren operamusik. Han hade kontaktat Mats Liljefors, som skötte och dirigerade Musik på slottet i Stockholm och undrat om det inte kunde bli en filialfestival i Karlstad med stockholmsartisterna.
Så 1992 kom operavärlden till Karlstad. SVT uppvaktades om att sända evenemanget, men vi avstod första året för att låta arrangörerna landa.
Det var säkert nog med arbete för dem utan att de skulle behöva
anpassa sig till en televiserings alla krav. Dessutom ville vi nog se om festivalen höll måttet. Det behövdes allt ett studium och en eftertanke för att finna en form för ett eventuellt kommande teveprogram. Varje nummer följdes nämligen av en lång applåd. Sedan gick solisten ut och kom in igen. Mer applåder och sedan hämtade dirigenten in nästa solist, nya applåder, ett nytt solonummer, långa applåder och så vidare om och om igen. Det kändes som halva konserten var applåder och transporter, makalöst tråkigt i TV.
Nästa år var vi redo. Intervjuer fyllde mellan ariorna och blev program på 90 minuter i jul- och nyårshelgerna, som inte förutsatte att publiken satt klistrad från början till slut, utan kunde komma in i programmet när som helst. Men om vi nu var redo för att spela in, så hade arrangörerna en hel del kvar att lära. Det tog några år för dem att förstå att ljussättning inte betyder att man tänder de lampor som redan finns, att närbilder kräver sminkning, att bildproduktionen förutsätter att den exakta repertoaren är känd och att kontrakten med artisterna måste innehålla en klausul om att konserterna spelas in av SVT för rikssändning och inte bara att lokal TV kommer vara där och att repetitioner är inte bara är för artister och orkester.
Även TV-team behöver förbereda sig. Stora delar av kontoret engagerades i programmen. Lisbeth Fröding och
jag delade på bildregin. I åtta år, 1993-2000, abonnerade program från Wermland Classic Festival på en plats i SVT:s julhelgstablåer.
Wermland Classic Festival gav upphov till ytterligare några program.
Festivalens stora dragplåster var Gösta Winbergh, en av landets stora tenorexporter. Gösta fick ett eget program i ”Gösta Winbergh, resande tenor”. Titeln anspelade på Jussi Björlings självbiografi ”Med bagaget i strupen”
•
Text: Johan Forssblad