Det dröjde inte länge innan jag upptäckte att mitt nya hemland Värmland hade en säregen lokal berättartradition. Skrönor finns ju överallt, men här hade de ofta verklighetsförankring . Ändå var de rejält friserade. 

Ett sådant ämne för berättelser med fast förankring i de djupa folkleden handlade om inspelningen av filmen Värmlänningarna i Ransäter 1921. Regissör var Eric Petschler, som gått till filmhistorien som den som upptäckte Greta Garbo och i de ledande rollerna som Erik och Anna sågs Thor Weijden och hollywoodstjärnan Anna Q Nilsson, som var på tillfälligt sommarbesök i fäderneslandet.

Som allmoge anlitades bland annat Brage folkdanslag från Kristinehamn med sin ledare Gustaf Edgren och hans munkforsbördige kompis Fridolf Rhudin som hang-around. Filmen var alltså späckad med svensk filmhistoria med namnkunniga skådespelare, en blivande storregissör i den folkliga genren och en av landets största komiker som statister. Det är klart att inspelningen i Ransäter satte djupa spår i den lokala folksjälen. 

Den oftast berättade skrönan handlade om inspelningen av scenen I kyrkan där Anna kommer in galen efter att ha försökt dränka sig i sin kärlekssorg. 

Anna stapplar in i den fullsatta kyrkan, församlingen hade lånats in från det närbelägna ålderdomshemmet. Regissören beordrar omtagning. Anna stapplar in förvirrad och galen. Nej, inte tillräckligt bra nu heller. En gång till. Anna stapplar in igen nu med ännu större inlevelse.

En gumma tycker det börjar gå för långt och ropar ut: ”Men sluta! Ser ni inte att hon inte tål det?

Sökte i Moskva – fann Värmlänningarna

Den gamla stumfilmen brann upp när ett provisoriskt filmarkiv i Vinterviken söder om Stockholm bokstavligen exploderade 1941. Gamla filmer var gjorda med silvernitrat på celluloidbas och kunde självantända redan vid 38 grader.

De gamla historierna gick alltså inte att kontrollera. Folkets berättararkiv stod oemotsagt.

Ändå drömde jag att en kopia av den gamla filmen skulle dyka upp. Så jag började samla historier med anknytning till Värmlänningarna från 1921. Jag gjorde till och med en intervju med min gamla släkting Birgit Thuresson, född 1901, som hade varit med som statist i filmen. 

Så kom 1989, järnridån mellan öst och väst föll, Sovjetunionen ersattes av Ryssland och de gamla arkiven blev tillgängliga. Filmprofessorn Gösta Werner åkte till Moskva och sökte i kasematterna efter svenska filmer av historiskt värde. En film han påträffade i något nerklippt skick var just Värmlänningarna.

Nu kunde jag äntligen få göra min dokumentär. 

Per-Olov Davidsson skrev ett soundtrack utifrån Randels originalmusik till sångspelet Värmlänningarna. 

Värmlänningarna tillbaka

Under en magisk kväll visades filmen ackompanjerad av Wermland Operas sinfonietta i Ransäters Hembygdsgårds fullsatta amfiteater. På plats fanns också Gösta Werner. Precis när Ole Wiggo Bang höjde taktpinnen för att slå igång orkestern, drog ett sträck vildgäss förbi, vilt kacklande. Publiken stönade andäktigt. Sedan startade filmen. Värmlänningarna hade kommit tillbaka till den plats där den spelades in 75 år tidigare.

Hur var det med skrönan från kyrkan då? Nej, den fanns inte med i filmen. Som av en händelse hade Gösta Werner en kopia av originalmanuset till filmen. Scenen fanns inte där heller. Det var verkligen en skröna och det visar om inte annat att Värmland är en provins i riket, som verkligen inte saknar stoff för spännande TV-program. Till exempel det som fick titeln ”Värmlänningarna kommer tillbaka” och gjordes av SVT i Karlstad 2002.

Text: Johan Forssblad, TV-producent 1979-2008